NÅGRA NAMN BAKOM VÄGAR I ALUNDA

Text Rune Selén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1991

I Västra Marma, där livlig byggenskap har pågått de senaste åren, har vägarna fått namn efter kända Alunda-bor. Äldre ortsbor vet i regel en del om dem, som givit namn åt vägarna, men för de yngre och nyinflyttade kan det vara lämpligt med några upplysningar.

Karin Alinder (1894 – 1986) var en av de mest aktiva inom Olands hembygdsrörelse och ändå var hon aldrig skriven i Alunda, där hon dock ägde ett sommarhus och där flera av hennes förfäder varit bosatta. Hon var läroverkslärare i Stockholm men gjorde sig i vår bygd känd som kulturforskare, författare och föreläsare. Bland hennes bygdespel märks Olänningarna (1936) och Bruket är vårt, sa sme’n, vilket senare ännu brukar uppföras i Söderfors. Vid ”Oland visar” i år uppföres ”Per-Olov går i bönmål” som skrevs år 1945.

Nils Arpi, född i Enköping 1739, var den förste heltidsanställde läraren i Alunda. Han av Rune Seren tjänstgjorde 1784 – 1797 och var då även skolpräst. Tillsammans med sin hustru Ulrica bodde han på ”Scholmästarbostället” i Foghammar, där enligt husförhörslängden även gårdens brukare med familj bodde. Enligt en annan uppgift skall Nils Arpi ha bott i gamla sockenstugan, där även skola hölls.

Hugo Fredriksson (1897 – 1969) var son till prästgårdsarrendatorn Fredrik Eriksson, Jortslunda i Alunda. Efter folkskollärarexamen 1921 fick han anställning i Marma skola, där han stannade till sin pensionering. Han var en hängiven och iderik folkbildare, som förmedlade idealitet och hembygdsintresse till många generationer Alunda-bor. Hugo Fredriksson var en av initiativtagarna till Olands Hembygdsgille och till de musikcirklar,
som sedan utvecklades till landets musikskolor.

August Jansson (1857 – 1933) hade sitt barndomshem nära den plats, där hans väg nu går. Med endast folkskolan som grund utvecklades han till bygdens främste amatörbotanist, och hans kunnande togs ofta i anspråk av botanister av facket.

Johan Marmen (1760 – 1811) var jordbrukare, smed och urmakare och bosatt i Marma by. Urmakaryrket hade han lärt på egen hand och nådde däri erkänt stor skicklighet. Enligt en förteckning skall han ha gjort mer än 120 golvur och 10 tornur. 1795 tillverkade han tornuret i Alunda kyrka, vilket ännu är i bruk. Även tornuret i Vaksala och Lunda är av hans hand. Johan Mannen får ej förväxlas med ende sonen Erik (1794 – 1881). Även han var urmakare, men han var även en av Alundas främste kommunalpolitiker under 1800-talet och var under en riksdag representant i bondeståndet för Olands härad.