TRE SKOLHUS PÅ SAMMA PLATS

Text Ebbe Selén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

Omkring 1870 blev skolan i Tunaby för trång. Den hade kommit till genom en donation av frälseinspektor Hylting på 1750- talet, till en början som privatskola för bättre mans barn. Enligt donationsbestämmelserna skulle lärarna vara prästvigda, och man kan läsa deras namn under Tuna i Ärkestiftets herdaminnen. Men på 1860- talet slog det slint: prästbristen blev påtaglig, och inga präster ville längre vara lärare i Tuna. Tjänsten måste uppehållas med korttidsvikarierande lekmän ; någon nämns uttryckligen som ofärdig. En förenad lärar- och organisttjänst skulle kanske skapa stabilitet, men den lösningen försvårades också av hyltingska donationsbestämmelser: man fick åtminstone se tiden an tills klockare Sandberg slutade sin tjänst. Nu måste först lokalfrågan ordnas. Den duglige prosten Unander hade stora bekymmer, inte minst när det gällde att manövrera den finurlige godsägaren Hägg på Hässelby.

Till en början övervägde man att bara flytta undervisningen till sockenstugan vid kyrkan, men den var obetydligt större än skolan i Tunaby(1). Bättre var att bygga nytt. Så blev också beslutat när ärendet dragits en tid i långbänk. Pengar lånades från församlingens egen fond , därtill kom utdebitering och dagsverksskyldighet. Tomt ordnades intill sockenstugan. Byggmästare var snickaren P Eriksson i Haberga. Ritningen ändrades under arbetets gång, och byggmästaren måste begära uppskov med avsyningen. Till slut, år 1874, var allt klart: ett stort klassrum i väster, som också fick ersätta den rivna sockenstugan; lärarbostad i öster i samma plan under samma tak(2).  Ovanför bostaden blev det slöjdsal och över klassrummet sovrum. I detta hus hölls nu ”storskola” i över 45 år, medan småskolan fick hålla till i Tunaby.

Lars Linder blev ordinarie folkskollärare sedan 1877 men fick vänta 13 år på att tillträda organisttjänsten. I början av hans organisttid kom den stora kyrkorestaureringen, då kyrkan fick sin tredje orgel. Franz Bolls positiv från 1663 ersattes 1788 av ett 10-stämmigt verk av Jonas Ekengren ; nu kom 1894 en ny orgel av Setterquist. Skolan och orgeln övertogs 12 år senare av ”Klockar-Pelle”. Både Linder och Peterson var intresserade av trädgårdsskötsel och skapade med barnens hjälp planteringar som är bevarade ännu i dag.

När nästa skolhus byggdes kunde detta inte motiveras med stigande elevantal. Befolkningssiffrorna hade i Tuna kulminerat på 1880-talet. Den därpå följande folkminskningen bör i en så utpräglad jordbrukssocken ha berott på modernisering av jordbruket, delvis säkert en följd av laga skifte, och på att torpställena övergavs. Men det fanns nog en framtidstro i första världskrigets slutskede, i Tuna inte minst på grund av det planerade järnvägsbygget. En bidragande orsak till skolhusbygget var säkert också den nya undervisningsplanen, som kom 1919.

Skolhuset började byggas 1918 och kunde tas i bruk i februari 1920. Då följde ännu läsåret kalenderåret , alltså med examen till jul. Så hade det varit överallt, inte bara i Tuna. Men året därpå, 1921, började den nya ordningen med skolstart i augusti och examen i juni. Traditionen med ”Den blomstertid” är inte äldre än så.

Byggenskapen leddes nu av Adolf Eriksson i Skeberga, född i Ål 1860 och död 1949. Han var byggmästare för Stavby byggarlag, som högg i skogen på vintern och byggde på sommaren. För skolhuset använde de en ny teknik med resta s.k. timmertavlor. Metoden var kanske praktisk men hade sina nackdelar: huset blev mycket dragigt. Taket gjordes brutet i 20-talsstil.

Skolhuset var avsett för klasserna 3-6 i B:1-form. På nedre botten blev det två klassrum, gymnastiksal, slöjdsal och kommunalrum(3). En trappa upp inreddes en femrumslägenhet för klockaren, en tvårumslägenhet för lärarinnan och ett kök för vaktmästarinnan: det var betecknande för tidens sociala ojämlikhet. Senare kunde slöjd och gymnastik flyttas till bygdegården, som kom till på 30-talet men inte omedelbart nyttjades i skolans tjänst. Lärarbostäderna ordnades i enplansvillor 1952, och skolvaktmästarinnan fick välförtjänt litet större utrymme. Av lägenheterna en trappa upp och av kommunal rummet blev det på 50-talet i en tillfällig A-form tre nya klassrum. Men efter en beryktad skolbrand i Enköping kunde man inte längre ha klassrum för småbarn en trappa upp i trähus. Nu blev här i stället ett trångt klassrum för större barn, läsklinik, lärarrum, bibliotek och textilslöjd. På nedre botten hade med tiden gymnastiksalen blivit matsal , slöjdsalen kök och kommunalrummet toaletter och personalrum. Den gamla skolan stod kvar söder om den mellersta en tid. En smal gata skilde husen åt. Så revs den gamla men byggdes upp på nytt till ålderdomshem och är numera församlingshemmet Tunagården.

Järnvägsbygget medförde verkligen en liten uppgång i befolkningstalet! 1 185 invånare 1925 understiger rekordet från 1880 med bara 95 personer. Men snart satte avfolkningen in på nytt: 1950 – 1 088 inv. , 1955 – 949 och 1978 bara 585. Det stora raset skedde alltså efter 1955. Efter 1978 har siffrorna åter ökat.

Skolfrågan i Tuna har påverkats både av folkminskning och skolpolitik. A-formen under 50-talet berodde dels på att Edinge skola dragits in, dels på att Skoby-Spångaområdet en tid fördes till Tuna. Stora skolenheter hade kommit på modet, Tuna hade Skolklasser vid Tuna skola år 1908. Lärare: K G Peterson. klassats som fritidsbebyggelseområde , och eftersom tiden led blev man allt mindre benägen att reparera Tuna skola. Den skulle förmodligen dras in. Men vinden vände igen. De stora skolenheterna visade sig ha betydande nackdelar, bygdeskolorna fick åter sin chans.

Nu hade Tuna skola blivit så nedsliten att det krävdes krafttag för att få den i stånd. I valet mellan en grundlig renovering och ett nybygge stannade man till slut för det senare. Tuna och Stavby hade tillsammans med Rasbo och Rasbokil gått till Uppsala vid kommundelningen 1973, det övriga Oland gick till Östhammar. En bidragande orsak till att skolhusbygget beslutades var de böter Östhammar fått betala för uteblivna investeringar i Uppsaladelen av Oland. Dessa pengar borde nu komma till användning på rätt ställe. Och så sattes bygget i gång i grevens tid, just innan svångremspolitiken skapade hinder.

Byggnaden som är i ett plan och gemensam för förskola, låg- och mellanstadium har ritats av Lennart Loveus. För den yttre planeringen svarar Jacobson i M K-konsulter. Storbyggfirman ABV har utfört arbetet. Detta kom igång sommaren 1979, strax före industrisemestern. Sprängningsarbetena var i huvudsak avslutade före terminsstarten. Skolbarnen hade sedan möjlighet att följa hur golvplattan göts, väggarna restes, takstolarna lyftes på plats, de väldiga betongringarna till reningsverket passades in etc. Före jul ordnades taklagsfesten och omkring 1 april 1980 skedde inflyttningen.

Så revs det gamla idylliska 20-talsskolhuset med alla sina intressanta reservutrymmen -där kunde det nya skolhuset inte tävla. SÖ:s normer medger inga överflödiga rum. Matsalen tillåter inte alla att äta samtidigt, mediateket måste delvis nyttjas till textilslöjd, gymnastiken får som tidigare ordnas i bygdegården. Annars är skolan vackert belägen på den gamla skoltomten, välordnad, välförsedd – bl a med förnämlig konst av Silja Karlsson och Ragnar Johansson – och välplanerad både invändigt och utvändigt.

Efter många om och men fick också föräldraförening och lärare den nya infart, som vi hade begärt. Allting flödar i ljus under mörka kvällar på ett för landsbor uppseendeväckande sätt. Så kunde ”ljusets bonde” – Nils Månsson – knappast ha drömt sig framtidens skola.

1. Skolsalen var ca 33 m2, sockenstugan, byggd
1800, ca 40 m2
2. Elevantalet var 1871 64, varav 51
undervisades samtidigt. Byggnaden var 21 m lång och 8 m bred, klassrummet ca 80 m2.
3. Skolhusets yttre mått 28 x ll ,5 m, de två klassrummen
ca 70 m2 vardera.