ELIN NORDIN – FÖDD THORSELL (1880 – 1957)

Text Erhard Wikfeldt ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1991

En i barnskaran, som för hundra år sedan växte upp i lärarhemmet vid Marma skola, var Elin. Hon deltog med liv och lust i arbetet inom hemmet med matlagning och städning, vävnad och sömnad, vård av husdjuren, slåtter, skörd av vete och råg, trädgårdsskötsel, bär-, svamp- och potatisplockning m.m. Tillsammans med föräldrar och syskon deltog hon också livligt i allt som hände i bygden.

Länge stannade hon i hemmet, innan hon själv kunde utbilda sig till lärare. I Uppsala träffade hon domkyrkoklockaren Ernst Nordin, som blev hennes man. I deras hem fick fadern en fristad till sin död.

Jag har ett mycket livligt minne av Elin Nordin från något av åren i början av 1920- talet. När vi en dag efter skolans slut var på väg hem, stod en dam på vägen utanför skolgrinden och iakttog intensivt den gamla skolgården med lärarbostaden, skolhusen, allén och trädgården. Hon tilltalade oss och berättade, att hennes far varit lärare här under många år; att hon själv var född här och att hon upplevt en lycklig barndoms- och ungdomstid just här vid Marma skola.

Under 1920- och 1930-talen brukade familjen Nordin komma med tåg från Uppsala till Alunda station, där en hästskjuts från Sprötslinge hämtade och förde familjen till sommarens vistelse i byn vid Olandsån. I Sprötslinge skrev Elin Nordin under en sommar den lilla boken om Pelle från Pelleråsen, utgiven på Lindblads förlag. Där skrev hon kanske också den lilla dikten om Hans och Greta:

Hans och Greta skola meta,
solen skiner, sjön är blå.
Jag kan undra vad de få.

”Hör du, Greta, du ska veta 
”säger Hans, en liten sill,
kan få komma, om hon vill,

” Tar du hit en fin och liten
rar anjovis är det bra.
Den ska far till kvällsmat ha.”

Hans och Greta skola meta,
solen skiner, sjön är blå.
Säg, vad tror du, att de få?

Dikten tonsattes av Gunnar Petersen och ingick i en samling sånger, Lek och Allvar.

Ruth Selén berättade för sin son Rune, att hon som elev upplevde Elin Nordin, då Elin en tid tjänstgjorde som lärare i Manna skola. Elin Nordin läste då för barnen vad hon själv hade skrivit om ”Björkens tankar under musörontiden.” Hon skrev en mängd dikter för barntidningar som Barnavännen och Sveriges vår m.fl. och för jultidningar. Hennes dikter har ännu inte blivit samlade och utgivna.

I ”Alunda-Bygden” 1926 skrev hon om sitt barndomshem vid Marma skola och i ”Olands-Bygden” 1936 skrev hon om brodern Gustav Thorsell. (veterinär och psalmdiktare.) I antologin ”Från gamla skolhus och lärarhem” , Lindblads förlag, del II, skrev hon också om sitt barndomshem och om föräldrarna. Om sin far skrev hon i dikten ”Morfars sång” införd i jultidningen Kring granen och brasan, 1922:

Skymningsbrasan stilla brinner,
sakta knarrar gungstolsmed,
då den i den vanda takten ständigt röres
upp och ned.
Morfar sjunger! Uti famnen slöt han liten
älskling nyss,
när hon grät, nu sorgen stillats,
och hon blott på morfar lyss.
Morfar sjunger som tillförne,
som när jag var barn en gång
och fann ro i fadersfamnen.

Lilla morfar, tack för sången,
som du sjöng, när barn jag var;
tack för att den ännu ljuder
lika viss och lika klar!
Skymningsbrasan faller samman,
meden knarrar inte mer.
Vila gott ni båda kära,
Gud, vår Gud välsigne er!

Det var mycket gott som utgick från det Thorsellska lärarhemmet vid Marma skola.

Dikt av Elin Nordin publicerad i tidskriften Alunda – bygden år 1926

Det är dallrande solluft kring timra de hus,
det är skimmer  och glans, det är glitter och ljus !
”Tag mig med, kära far, låt mig hålla din hand!”
så gå vi på knarrande, nykrattad sand.

Vi går fram under aplarnas daggvåta blad,
mellan köksträdgårdslanden och bärbuskars rad,
Vi går in uti hagen, där kon går i vall,
mellan sky höga granar och enar och tall.

Sen vi gå nedåt ängen i blommande skrud,
och här släpper jag far,  ty ett porlande ljud
och en sorlande sång och en underbar prakt
drar mig bort med en stark och förtrollande makt.

Hän mot källan jag ilar. Förgät-mig-ej blå,
ack, så sagolikt stora, i ring kring den stå.
Till små syskonens grav av de bästa som fanns
far jag binda vid källan en doftande krans.

Då hörs klockornas klang. Över slätt, över höjd
bäras tonerna ut, bringa andakt och fröjd .
är förstagångsringning, och hemåt vi gå
under högsommarhimmelen strålande blå.

Men var blomma jag tyckte såg vackrare ut
och var fågel sjöng klarare drill än förut,
själva luften var ljusare på något vis,
bar visst med sig en fläkt ifrån Guds paradis.

”Varför är det så vackert i dag, kära far?
Inte något i går så förunderligt var.”
”Det är söndag, Guds gåva till människors väl,
och den vila vill skänka vår kropp och vår själ.”

Det är söndag, en söndag barndomens bygd!
Ack, jag drömmer mig åter i björkarnas skygd,
och jag lyssnar till klangen från klockornas malm
och till orgeln, som spelar och leder en psalm.

Och  jag tycker igen invid kyrkan jag står,
och brevid mig står prosten med vitnande hår,
och han pekar mot tornet : ”Glöm ej att det där
det vill säga oss alla var livsmålet är!

Se, det visar dit upp!” – Jag vill tacka i dag
dig, min hembygd, för barndomens fröjd och behag,
och jag tacKar föl’ maningen tornet l11ig gett,
varje gång då på nytt jag dess spira har sett!