HAYDN – JUBILEUM OCH ANDRA MINNEN FRÅN ALUNDAS MUSIKCIRKELS OCH OLANDSORKESTERNS BARNDOM

Text Torsten Selén ur Olands hembygdsgillets tidskrift år 1982

Det är nu några år sedan Hugo Fredriksson gick bort, ett par år sedan Malte Rondin slutade sina dagar, och ett år sedan det meddelats att Hans Hübinettes gått bort. Varje gång meddelanden av denna art når mig likasom andra inblandade, vilka också kan avge liknande vittnesbörd, rullas en rad bilder upp från än i dag minnesvärda och på den tiden rent av ovanliga för att inte säga sensationella händelser med lokala mått mätt.

Alunda Musikcirkel kom igång redan 1926 och 3 år senare var tiden mogen att tillsammans med Österbybruks och Örbyhus cirklar anställa en lärare på heltid, och vi hade glädjen eller varför inte lyckan, att arbeta under musikdirektör Sigrid Holtzbergs ledning ett antal år framåt. Till de oförglömliga minnena hör inövandet och uppförandet av ”Haydns Barnsymfoni”, vilken enligt uppgift iscensattes lagom till 200-årsminnet av tonsättarens födelse. Året skulle därmed kunna preciseras till 1932.

Det må ursäktas oss att vi inte kände till att symfonin i fråga faktiskt inte var skriven av Haydn utan av dennes samtida Leopold Mozart, far till den store Wolfgang Amadeus. Uppfattningen att Haydn skrivit ”Barnsymfonin” var allmänt utbredd i vårt land inte bara då utan ännu ett par decennier senare, innan riktiga förhållandet blev känt, och än i dag kallar vi i vardagligt tal verket ”Haydns Barnsymfoni av Mozart”.

Symfonin är som bekant skriven för stråkorkester och leksaksinstrument. En fullt användbar stråkorkester fanns i dåvarande Olandsorkestern, och det gällde närmast att hitta ungdomar för leksaksinstrumenten. Med välkänd entusiasm plockade Sigrid Holtzberg ut ett ”klubblag” ur folkskoleklasserna i Marma skola. Orkestermusikerna får ursäkta, men det var och är fortfarande de ljudande leksakerna, som leker i vår håg då minnena strömmar på.

Göken var något av första violin i barnorkestern, där allehanda sångfåglar dominerade. Visserligen liknade instrumentet mera ett rör än en lergök, tyckte vi en aning förvånade , men dess hest välklingande ”koko” lät riktigt då det spelades av Ebbe Selen. Kanske väckte dock näktergalen minst lika stor uppmärksamhet, dels för att ensemblens flicka , Ulla Nilsson, spelade den, och dels för att instrumentet måste fyllas med vatten för att få rätta lätet. Vattnet spred sig som fint duggregn över den närmaste omgivningen under musikutövandet, och Ulla måste vara iklädd handduk för att skydda sina kläder. Folke Nilsson, hennes bror, dubblerade: dels spelade han vaktel i en träpipa , byggd som göken, ungefär, men med annan mensur, dels spelade han waldteufel, inte kompositören med detta namn, utan ett lustigt instrument bestående av ett centrifugalt svängande membran fästat i ett långt snöre. ”Skogsdjävuln” var en för oss obekant fågel, men ljudet kände vi igen från diversehandlarnas snurrande reklamflugor.

En kornknarr spelades av Nils Foghelin, instrumentet liknade de harskramlor vi sett i museala sammanhang, och slutligen ingick tre ”vanliga” instrument i ensemblen: trumpet, trumma och triangel. Trumpeten, givetvis modell/leksaks-, blåstes av Ragnar Pettersson, trumman hanterades av inledningsvis nämnde Hans Hübinette, och triangeln blev jag erbjuden att sköta. Givetvis tackade jag ja och gick in för uppgiften med största allvar. Min moster, som under konserten i Alunda Ordenshus haft sittplats närmast poststationsföreståndaren på orten, citerade vad vederbörande sagt då symfonin närmade sig finalpasset: ”Titta på Torsten, han ser ut som … järnvägar. .. nu gäller det” …

Framträdandena ägde förutom i Alunda Ordenshus rum i Österbybruk och Örbyhus, vilket i praktiken innebar händelser i nivå med två skolungdomsresor. Några få mil bara, men stora äventyr för oss. Några år senare fick Ragnar och Ebbe medverka i stora Upplandsorkestern vid en uppmärksammad konsert i Botaniska Trädgården i Uppsala, mot mitten av 1940-talet var vi mogna för orkester- och sångframträdanden i Uppsala Universitets aula och Sveriges Radio (Radiotjänst hette mediet på den tiden). Roslagens Sång- och Musiksällskaps tioåriga epok var vi med om att utforma, och 1949-50 var det dags för nya turneer i norra och mellersta Uppland, nu med orkester och manskör, men då var barnskorna urtrampade och att plocka fram episoder ur dessa skeden skulle innebära övertramp gentemot föreliggande berättelses rammarkering.

En liten uppföljning av arbetet närmast efter epoken Holtzberg kunde dock vara motiverad. Samarbete med Uppsala medförde lärarinsatser av bl. a. violinprofessorn Willy Böck, pianisten-sångpedagogen George Reiss och operasångaren Bertil Wallroth. Inte minst sångkulturen steg i bygden.

Sångsolist var för all del Sigrid Holtzberg också, men en vid soprantoner ovan lyssnare hade vid ett tillfälle blivit full i skratt åt ”rosen i hennes fönster”, som hon presenterade i arians form. Till lyssnarens heder måste kanske erkännas, att han försökte behärska sig i det längsta, men i stället blev hans ansikte så till den grad förvridet, att han ryckte med sig ett stort antal övriga lyssnare då fördämningen äntligen brast. Visst skämdes vi, men ”han såg ju så full med katt ut!” försvarade sig en av de vuxna damer, som ryckts med i skrattande t. Tänk om grabben flinade med flit? Hädiska tanke! – (Det var inte jag, som var den skyldige men det kan ändå vara onödigt att publicera namnet på vederbörande.)

Med tiden vande vi oss att lyssna på såväl sopraner som tenorer, en stor del av Alunda- Ekeby manskörs sångare var Reiss-elever, och Örbyhus, Ekeby och Upplandstuna levererade sångfåglar i sopranfacket i sådan utsträckning, att kapellmästare Reiss kunde arrangera en ståtlig Peterson-Bergerpropaganda på ett flertal platser i norra och mellersta landskapsdelarna de· närmast åren.

Orkesterarbetet levde upp på lokalplanet, till stor del tack vare Arnold Wikfeldts kunniga ledning, en hembygdskör växte fram, det var en rad gynnsamma omständigheter, som gjorde att den hade medvind, och dirigenten (= jag) vill inte ha mer än en liten del av äran härav, förresten gjorde Nils Lund en minst lika stor insats i Österbybruk.